Publicerad 20 sep 2014 07:04
Den första dagen. Upprop i svenska skolan. Sexåringarna sätter sig i en ring på en matta där deras namn finns markerade. Om några minuter har barnen lärt sig vem det är som bestämmer i klassrummet. Och nej. Det är inte läraren.
Det är en stor dag. De flesta föräldrar sätter sig precis bakom ryggen på sin lilla älskling. Fröken hälsar välkommen, förklarar pirret inför uppgiften. Berättar om leken där barnen ska presentera sina namn. En kille gapar rätt ut: ”Jag tycker den här leken är löjlig. Jag tänker inte vara med”.
Vad gör mamman som sitter bredvid? Fnissar med. Nickar. Bekräftar. Fortsätter att småprata med sin son. Och precis där. Var all lärarens auktoritet bortblåst på ett ögonblick. I alla fall för killen som tycker att leken är löjlig. Förälderns signal tydlig: Läraren är inte den som bestämmer i klassrummet. Självklart är det DU som bestämmer lilla raring. Vad läraren säger är mer en rekommendation. Ett förslag. Men såklart kan du alltid välja att totalt bortse från det hen föreslår. Det är ju ändå DU som bestämmer älskling. Det är JÄTTEBRA att du säger som du tycker.
Ja, jag vet invändningarna. Just den här sexåringen kanske bara var nervös. Vad skulle föräldern gjort då? Ställt till en scen?
Nej. Man behöver inte ställa till en scen. Dråpligt att ens den formuleringen kommer upp. Som att det innebär dramatik så fort ett barn ska tillrättavisas. När blev en så basal uppgift i föräldraskapet, ett drama?
Det är inget stort mysterium att den svenska skolan rasat i Pisa-nivåer. Det handlar inte om havererad pedagogik, utan om ett havererat föräldraskap. Att så många föräldrar i Sverige totalt resignerat, gett upp vårt ansvar, när ett barn gör fel.
Ja. Svenska skolan kan självklart bli bättre. Men resan mot bättre Pisa-resultat börjar inte i klassrummen. Den börjar i hemmen. Vi föräldrar måste ge lärarna en chans att vara just pedagoger, att få lära ut matematik, svenska, engelska, no, so, slöjd, musik, idrott – istället för att de ska få börja med 1A: Förklara hur man uppför sig i klassrummet och mot varandra. Uppenbarligen bör tydliga verktyg införas bums; som betyg i ordning och uppförande. En rak signal till föräldrar och barn, när något inte fungerar. Men viktigast. Föräldrar: sluta att vara dörrmattor åt era barn. Det här är inte längre generation curling. Det här är föräldrar som gett upp makten, föräldrageneration dörrmattor.
Ungarna är hemmens nya kungar. Att plugga, att göra läxan, att komma i tid till lektionen, att sluta gapa i klassrummet; allt är frivilligt. Vill du hellre kolla på din iphone, kolla på SVTplay, uppdatera på insta, låt det gå före. Generation dörrmatteföräldrar böjer sig lydigt för hemmets härskare.
Det handlar inte om att Sveriges föräldrar vill göra fel. Det handlar om ett samhälle där föräldrarna inte orkar. Inte närvarar på riktigt. Utan sitter med näsan i en iphone, samtidigt som hen steker falukorv, lika uppkopplad som ungarna. För jobbet slutar inte kl 17. Det slutar för många, aldrig.
Vi får det samhälle vi förtjänar, den skola vi förtjänar.
För barnens skull, för skolans skull. Gör revolution mot dörrmatteföräldrarna. Föräldrar: ta tillbaka makten i hemmen. Lär barn klassiskt ansvar. Det är dags. Här, börjar resan mot ett bättre Pisa-resultat.
Min kommentar:
Pojken är som min unge.
Mamman är som jag.
Pappan som slog min unge på badhuset, tänkte nog som du.
http://trissiautistisktsyndrom.blogspot.se/2013/08/misslyckanden.html
Att läsa din text, känns som att få ett slag.
Min erfarenhet är att dagens samhälle inte vill ha med min unge att göra. Tack och lov har min unge syskon, som vi föräldrar har makt över. Vi får helt enkelt tvinga dem att ta hand om sin brorsa när samhället skiter i honom och vi är döda.
P.S. Min unge har diagnosen autistiskt syndrom. Han har INTE diagnosen utvecklingsstörning. Det innebär att han är placerad i vanlig svensk grundskola. Han uppnår inte målen i något ämne. Hans resultat kan komma att räknas in i Pisa-resultatet. D.S.
Hej Emelie,
Nu förstår jag inte riktigt. Vill du jämställa min krönika med en man som misshandlar barn? Eh? Jag skulle ALDRIG slå ett barn. Självklart inte. Jag är över huvud taget inte kritisk mot barnet i den krönika jag skrev. Däremot undrade jag över hur föräldrarna resonerade i den här situationen.
Barnet i fråga har ingen diagnos.//Frida
Självklart tror jag inte att du skulle slå ett barn men jag tror att du skulle uppfatta min unge som väldigt ouppfostrad om han trängde sig före i kön till vattenrutschkanan, att du skulle ta lite för givet att jag inte har lyckats fostra honom.
”Barnet ifråga har ingen diagnos.” Det hade inte min unge heller i den åldern och jag garanterar att han inte satt i någon ring och gjorde som läraren sa. I den situationen du beskriver, hade jag absolut kunnat fnissa och sagt märkliga saker, därför att jag kände mig så jädrans nervös och förtvivlad men med en medvetenhet om att en tillrättavisning just där och då, inte skulle ha hjälpt situationen det minsta.
Hur mamman i din krönika tänkte och varför, vet vi ju inte så mycket om. Jag ger dig ett möjligt sätt att tänka kring situationen, det finns garanterat hundratals till.
Läs gärna:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article19445119.ab
2014-08-31
Jag fick ofta bära mitt gråtande barn till skolan
Debattören: Skolorna vill inte betala för det funktionsnedsatta barn behöver
Nu har skolorna startat och internet svämmar över av föräldrars desperation. I hela landet ser det likadant ut. Varje terminsstart tappar vi ytterligare ett stort antal barn som inte längre klarar av att delta i skolan, i själva livet. Förra hösten drabbades barn i behov av stöd både i resursskolor och i andra skolor när reglerna för tilläggsbelopp gjordes om. Varje terminsstart sägs resurser upp.
Vi underskattar omgivningens betydelse för hur ett barns liv ska bli. Vi har en övertro på att mammor och pappor skapar sina barn. Vi tänker att allt ska ordna sig med lite uppfostran. Fortfarande tänker vi så trots att vi borde veta bättre. Och vi tänker att fungerar det för mitt barn så borde det fungera för ditt.
Men det är nästan tre gånger så vanligt att barn med en funktionsnedsättning mobbas i skolan. De mår generellt sämre än andra barn, har oftare ont i magen, ont i huvudet och svårt att sova. De känner sig oftare ledsna och de saknar oftare en vän. En undersökning från Autism- och Aspergerförbundet (2013) visar att vart tredje barn med autismspektrumsvårigheter inte klarar av att vara i skolan som det är tänkt. 16 procent av barnen hade varit hemma från skolan helt och hållet i längre tid än fyra veckor i sträck.
Statliga myndigheter spottar varje år ur sig rapporter om psykisk ohälsa och barn som riskerar att hamna i utanförskap. Tidiga insatser är bäst. Att stämma i bäcken är lättast, billigast och framför allt mänskligast. Men merparten av alla grundskolor som granskades av Skolinspektionen i fjol, 70 procent, levde inte upp till skollagens krav avseende särskilt stöd. Landets rektorer tvingas välja mellan att följa skollagen eller hålla budget. Det är inte kunskapen som saknas, det är viljan att betala för det som vi vet fungerar.
I morgon står ett barn ensamt någonstans på en skolgård och räknar grus tills det ringer in. Ett annat barn stannar hemma.
Eftersom det har sett ut så här i många år nu så vill jag be dig som läser det här om en sak. Skolan är också en viktig del av ett barns sociala liv. Barn som inte klarar att vara i skolan riskerar att hamna utanför all gemenskap med jämnåriga, och det under lång tid. Medverka inte till att frysa ut de barn som mest behöver hjälp att komma med i gemenskapen. Vägra prata skit om det där barnet eller den där föräldern som beter sig annorlunda eller ställer till det i skolan. Tro inte att om föräldern bara pratade lite med sitt barn där hemma, uppfostrade lite bättre eller lagade nyttigare mat, så skulle barnet bete sig annorlunda.
Tänk i stället att det kan vara ett av alla barn som nu börjar sin resa mot utanförskap, som har rätt att få stöd men inte får det. Tänk att du kan och ska hjälpa till att motarbeta utanförskapet – här och nu i det lilla. Det som är ett litet besvär för dig eller mig, till exempel att bjuda ett barn till på ett kalas, kan vara hela världen för någon annan.
Det är inte en ersättning för resurser men det är att göra skillnad.
Anja Wikström
/ Emelie
Det var i en krönika som GT:s förra chefredaktör Frida Boisen skrev om föräldrar som inte uppfostrar sina barn. Under rubriken "Ta tillbaka makten i hemmen" berättade hon bland annat om en situation i ett klassrum. Där skulle barnen säga sina namn och en pojke vägrade och tyckte att leken var löjlig.
I krönikan skriver Frida Boisen att barnets mamma "fnissade med" och att föräldern då signalerade till sitt barn att det inte är läraren som bestämmer. Krönikan fick pojkens mamma att anmäla krönikan till Pressens Opinionsnämnd (PON). I anmälan berättade kvinnan att hennes son har både autism och ADHD och därför inte förstår sociala koder.
Hon tyckte också att krönikan skadar hennes möjligheter att skapa en bra relation till de andra föräldrarna i klassrummet och att de får svårare att få förståelse för hennes sons funktionshinder. PON anser att kvinnan, inför de andra som var med, pekas ut som någon som inte kan uppfostra sitt barn. Trots att GT/Expressen avpublicerade krönikan på internet klandras tidningen för brott mot god publicistisk sed.
