söndag 2 november 2014

Frida Boisen: Ta tillbaka makten i hemmen

http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-ta-tillbaka-makten-i-hemmen/


Publicerad 20 sep 2014 07:04

Den första dagen. Upprop i svenska skolan. Sexåringarna sätter sig i en ring på en matta där deras namn finns markerade. Om några minuter har barnen lärt sig vem det är som bestämmer i klassrummet. Och nej. Det är inte läraren.

Det är en stor dag. De flesta föräldrar sätter sig precis bakom ryggen på sin lilla älskling. Fröken hälsar välkommen, förklarar pirret inför uppgiften. Berättar om leken där barnen ska presentera sina namn. En kille gapar rätt ut: ”Jag tycker den här leken är löjlig. Jag tänker inte vara med”.

Vad gör mamman som sitter bredvid? Fnissar med. Nickar. Bekräftar. Fortsätter att småprata med sin son. Och precis där. Var all lärarens auktoritet bortblåst på ett ögonblick. I alla fall för killen som tycker att leken är löjlig. Förälderns signal tydlig: Läraren är inte den som bestämmer i klassrummet. Självklart är det DU som bestämmer lilla raring. Vad läraren säger är mer en rekommendation. Ett förslag. Men såklart kan du alltid välja att totalt bortse från det hen föreslår. Det är ju ändå DU som bestämmer älskling. Det är JÄTTEBRA att du säger som du tycker.

Ja, jag vet invändningarna. Just den här sexåringen kanske bara var nervös. Vad skulle föräldern gjort då? Ställt till en scen?

Nej. Man behöver inte ställa till en scen. Dråpligt att ens den formuleringen kommer upp. Som att det innebär dramatik så fort ett barn ska tillrättavisas. När blev en så basal uppgift i föräldraskapet, ett drama?

Det är inget stort mysterium att den svenska skolan rasat i Pisa-nivåer. Det handlar inte om havererad pedagogik, utan om ett havererat föräldraskap. Att så många föräldrar i Sverige totalt resignerat, gett upp vårt ansvar, när ett barn gör fel.

Ja. Svenska skolan kan självklart bli bättre. Men resan mot bättre Pisa-resultat börjar inte i klassrummen. Den börjar i hemmen. Vi föräldrar måste ge lärarna en chans att vara just pedagoger, att få lära ut matematik, svenska, engelska, no, so, slöjd, musik, idrott – istället för att de ska få börja med 1A: Förklara hur man uppför sig i klassrummet och mot varandra. Uppenbarligen bör tydliga verktyg införas bums; som betyg i ordning och uppförande. En rak signal till föräldrar och barn, när något inte fungerar. Men viktigast. Föräldrar: sluta att vara dörrmattor åt era barn. Det här är inte längre generation curling. Det här är föräldrar som gett upp makten, föräldrageneration dörrmattor.

Ungarna är hemmens nya kungar. Att plugga, att göra läxan, att komma i tid till lektionen, att sluta gapa i klassrummet; allt är frivilligt. Vill du hellre kolla på din iphone, kolla på SVTplay, uppdatera på insta, låt det gå före. Generation dörrmatteföräldrar böjer sig lydigt för hemmets härskare.

Det handlar inte om att Sveriges föräldrar vill göra fel. Det handlar om ett samhälle där föräldrarna inte orkar. Inte närvarar på riktigt. Utan sitter med näsan i en iphone, samtidigt som hen steker falukorv, lika uppkopplad som ungarna. För jobbet slutar inte kl 17. Det slutar för många, aldrig.

Vi får det samhälle vi förtjänar, den skola vi förtjänar.

För barnens skull, för skolans skull. Gör revolution mot dörrmatteföräldrarna. Föräldrar: ta tillbaka makten i hemmen. Lär barn klassiskt ansvar. Det är dags. Här, börjar resan mot ett bättre Pisa-resultat.



Min kommentar:                                                                    

Pojken är som min unge.
Mamman är som jag.
Pappan som slog min unge på badhuset, tänkte nog som du.

http://trissiautistisktsyndrom.blogspot.se/2013/08/misslyckanden.html


Att läsa din text, känns som att få ett slag.

Min erfarenhet är att dagens samhälle inte vill ha med min unge att göra. Tack och lov har min unge syskon, som vi föräldrar har makt över. Vi får helt enkelt tvinga dem att ta hand om sin brorsa när samhället skiter i honom och vi är döda. 
 
   / Emelie


P.S. Min unge har diagnosen autistiskt syndrom. Han har INTE diagnosen utvecklingsstörning. Det innebär att han är placerad i vanlig svensk grundskola. Han uppnår inte målen i något ämne. Hans resultat kan komma att räknas in i Pisa-resultatet. D.S.



Hej Emelie, 
Nu förstår jag inte riktigt. Vill du jämställa min krönika med en man som misshandlar barn? Eh? Jag skulle ALDRIG slå ett barn. Självklart inte. Jag är över huvud taget inte kritisk mot barnet i den krönika jag skrev. Däremot undrade jag över hur föräldrarna resonerade i den här situationen.

Barnet i fråga har ingen diagnos.
//Frida


Självklart tror jag inte att du skulle slå ett barn men jag tror att du skulle uppfatta min unge som väldigt ouppfostrad om han trängde sig före i kön till vattenrutschkanan, att du skulle ta lite för givet att jag inte har lyckats fostra honom.

”Barnet ifråga har ingen diagnos.” Det hade inte min unge heller i den åldern och jag garanterar att han inte satt i någon ring och gjorde som läraren sa. I den situationen du beskriver, hade jag absolut kunnat fnissa och sagt märkliga saker, därför att jag kände mig så jädrans nervös och förtvivlad men med en medvetenhet om att en tillrättavisning just där och då, inte skulle ha hjälpt situationen det minsta.

Hur mamman i din krönika tänkte och varför, vet vi ju inte så mycket om. Jag ger dig ett möjligt sätt att tänka kring situationen, det finns garanterat hundratals till.

Läs gärna:


http://www.aftonbladet.se/debatt/article19445119.ab

2014-08-31


Jag fick ofta bära mitt gråtande barn till skolan


Debattören: Skolorna vill inte betala för det funktionsnedsatta barn behöver

 
Jag har burit mitt gråtande barn ut ur lägenheten många morgnar. Fler är jag kan och vill räkna. Jag har tröstat honom när han inte har kunnat sova för att det blir skola nästa dag. Det var i gamla skolan. Han var liten då. Det gick att bära honom. Skolan förstod ingenting. Det behövdes ingen resurs tyckte de. Istället ville de ge honom guldstjärnor i belöning om han kom i tid. Om jag lyckades få på mitt sprattlande, gråtande barn kläderna och få med honom och lillasyster till skolan innan det ringde in. En guldstjärna för det.
 
Nu har skolorna startat och internet svämmar över av föräldrars desperation. I hela landet ser det likadant ut. Varje terminsstart tappar vi ytterligare ett stort antal barn som inte längre klarar av att delta i skolan, i själva livet. Förra hösten drabbades barn i behov av stöd både i resursskolor och i andra skolor när reglerna för tilläggsbelopp gjordes om. Varje terminsstart sägs resurser upp.
Vi underskattar omgivningens betydelse för hur ett barns liv ska bli. Vi har en övertro på att mammor och pappor skapar sina barn. Vi tänker att allt ska ordna sig med lite uppfostran. Fortfarande tänker vi så trots att vi borde veta bättre. Och vi tänker att fungerar det för mitt barn så borde det fungera för ditt.

Men det är nästan tre gånger så vanligt att barn med en funktionsnedsättning mobbas i skolan. De mår generellt sämre än andra barn, har oftare ont i magen, ont i huvudet och svårt att sova. De känner sig oftare ledsna och de saknar oftare en vän. En undersökning från Autism- och Aspergerförbundet (2013) visar att vart tredje barn med autismspektrumsvårigheter inte klarar av att vara i skolan som det är tänkt. 16 procent av barnen hade varit hemma från skolan helt och hållet i längre tid än fyra veckor i sträck.
Statliga myndigheter spottar varje år ur sig rapporter om psykisk ohälsa och barn som riskerar att hamna i utanförskap. Tidiga insatser är bäst. Att stämma i bäcken är lättast, billigast och framför allt mänskligast. Men merparten av alla grundskolor som granskades av Skolinspektionen i fjol, 70 procent, levde inte upp till skollagens krav avseende särskilt stöd. Landets rektorer tvingas välja mellan att följa skollagen eller hålla budget. Det är inte kunskapen som saknas, det är viljan att betala för det som vi vet fungerar.

I morgon står ett barn ensamt någonstans på en skolgård och räknar grus tills det ringer in. Ett annat barn stannar hemma.
 
Eftersom det har sett ut så här i många år nu så vill jag be dig som läser det här om en sak. Skolan är också en viktig del av ett barns sociala liv. Barn som inte klarar att vara i skolan riskerar att hamna utanför all gemenskap med jämnåriga, och det under lång tid. Medverka inte till att frysa ut de barn som mest behöver hjälp att komma med i gemenskapen. Vägra prata skit om det där barnet eller den där föräldern som beter sig annorlunda eller ställer till det i skolan. Tro inte att om föräldern bara pratade lite med sitt barn där hemma, uppfostrade lite bättre eller lagade nyttigare mat, så skulle barnet bete sig annorlunda.

Tänk i stället att det kan vara ett av alla barn som nu börjar sin resa mot utanförskap, som har rätt att få stöd men inte får det. Tänk att du kan och ska hjälpa till att motarbeta utanförskapet – här och nu i det lilla. Det som är ett litet besvär för dig eller mig, till exempel att bjuda ett barn till på ett kalas, kan vara hela världen för någon annan.
Det är inte en ersättning för resurser men det är att göra skillnad.
Anja Wikström







    / Emelie
 




 
Det var i en krönika som GT:s förra chefredaktör Frida Boisen skrev om föräldrar som inte uppfostrar sina barn. Under rubriken "Ta tillbaka makten i hemmen" berättade hon bland annat om en situation i ett klassrum. Där skulle barnen säga sina namn och en pojke vägrade och tyckte att leken var löjlig.
I krönikan skriver Frida Boisen att barnets mamma "fnissade med" och att föräldern då signalerade till sitt barn att det inte är läraren som bestämmer. Krönikan fick pojkens mamma att anmäla krönikan till Pressens Opinionsnämnd (PON). I anmälan berättade kvinnan att hennes son har både autism och ADHD och därför inte förstår sociala koder.
Hon tyckte också att krönikan skadar hennes möjligheter att skapa en bra relation till de andra föräldrarna i klassrummet och att de får svårare att få förståelse för hennes sons funktionshinder. PON anser att kvinnan, inför de andra som var med, pekas ut som någon som inte kan uppfostra sitt barn. Trots att GT/Expressen avpublicerade krönikan på internet klandras tidningen för brott mot god publicistisk sed.





torsdag 12 december 2013

Lucia

Glad Lucia till alla i gruppen.














Min kommentar:                                                                                    

Glad Lucia till dig. Jag vet en som gladeligen hoppar luciatåget. Då tyckte vi det bara var märkligt och lite pinsamt att han höll för öronen när någon sjöng. Idag förstår vi så mycket bättre.













Finns det någon förklaring till varför till exempel hörseln blir känsligare och känsligare ju äldre barnet blir? Vår 03:a började i våras uttrycka att det gör ont i öronen av ljud och det syns på hela honom att han mår dåligt i vissa ljudmiljöer. När han var liten förstod vi ju att han inte gillade sång men vi såg inga tecken på att han mådde dåligt då.

Svaren jag fick:                                                                                    


  • Kan ju bero mycket på att han kanske blivit bättre på att sätta ord på vad han tycker och känner?    
  • För mig är det så att ju högre stressnivå jag har desto känsligare blir jag för ljud. Går han i den vanliga kommunala skolan så är förmodligen kraven högre och då kan stressen lätt smyga sig på.....
  •  Vi har ju sett att dagsformen påverkar känsligheten otroligt mycket. Efter en jobbig dag kan han kliva upp ur sängen och genast sätta på sig hörselskydden och sedan ha på sig dem mest hela dagen. Han har bara varit i skolan fyra veckor den här terminen eftersom han inte ens klarade av undervisningen i liten grupp med tre elever och två lärare. Så visst finns det ett stressmoment med i bilden. Tack och lov att han fick några harmoniska år i sin tidiga barndom
                                                                     

onsdag 11 december 2013

Skolans budgetmål kan gå före elevers rätt till stöd

























http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=20379&artikel=5729703



Citat Mats Nilsson:
"Budgetmålet är överordnat kunskapsmålen."


Min kommentar:                                                                                

Efter två år i förskoleklass som funkade så där, var det dags för vår 04:a att börja ettan. Döm om vår förvåning när det visade sig att rektorn tänkt sig att han skulle klara av att gå i en vanlig klass utan särskilt stöd. Vid den här tiden hade inte 04:an fått sin autismdiagnos men det märktes mycket väl att han hade stora svårigheter med det sociala samspelet, och tacka fan för det, han kunde inte prata på ett sätt så att utomstående förstod honom.

Det dröjde inte många veckor innan det sket sig fullständigt. 04:an skrek och grät varje morgon och ville inte gå in i skolan. Och sonens lärare såg allmänt svett ut för jämnan. Vi gick till rektorn och bad om hjälp. Att hjälp fanns att få visste vi eftersom 04:ans två autistiska storebröder hade den bästa hjälp man kunde få, på samma skola. Rektorn suckade tungt och mumlade något om att pengarna var slut. Vi gick då vidare med vårt mycket akuta problem till skolchefen.




Andemeningen av vårt möte:

Jag: Vi behöver hjälp. Vår son klarar inte av att gå i en vanlig klass. Han vägrar gå in i skolan.


Skolchefen: Har han en diagnos?

Jag: Det är inget krav enligt lagen att ett barn ska ha diagnos för att få särskilt stöd. Om du åker och träffar min son och försöker prata med honom, kommer du förstå att en diagnos inte spelar någon roll. Han kan inte prata så att en utomstående förstår vad han säger.


Skolchefen: Jag kan inte träffa honom. Jag kan inte kommentera det enskilda fallet.


Jag: Rektorn säger att det inte finns pengar att hjälpa min son, så då tänkte vi att vi måste ta frågan till dig.


Skolchefen: Det är rektorns ansvar och är pengarna slut så är de slut. Jag kan inte hjälpa rektorn eller din son.


Jag: Så du vill inte gå till skolnämnden och be om hjälp?


Skolchefen: Det tänker jag inte göra. Politikerna har satt sin budget och det är mitt uppdrag att hålla den. Om ni vill ha en förändring så får ni engagera er politiskt och/eller göra en anmälan till skolinspektionen så får de komma och tala om vilken nivå kommunen ska hålla på skolan.


Jag:
Men vi behöver hjälp nu. Att vi engagerar oss politiskt eller gör en anmälan till skolinspektionen löser väl inga problem för vår son just nu och problemet är akut!


Skolchefen: Jag kan inget göra för att hjälpa er. Jag kan inte kommentera det enskilda fallet. Allt ansvar ligger på rektorn. Anmäl mig till skolinspektionen.

Ja hopp.

Det känns absurt att vuxna människor måste "prata" med varandra genom skolinspektionen men vi ser ingen annan utväg. Fortsättning följer...



 

torsdag 21 november 2013

Kravanpassad vardag










http://annorlundalandet.wordpress.com/2013/11/17/sa-har-gor-vi-tips-for-vardagen-i-livet-med-adhd-autism-asperger/



Citat : 

"Mitt barn som inte har diagnos lever i en familj som kämpar mer än andra familjer. Hur mycket jag än curlar henne så kommer hon att möta motgångar som inte alla barn möter."
"Vi försöker att vara lågaffektiva och flexibla. Det vill säga vi försöker att inte sätta hårt mot hårt, ställa överkrav, fråga för många frågor, stressa upp barnen och varandra. Vi lyckas inte alltid. Men det är vad vi tror på och försöker åstadkomma. Faktiskt så utvecklas våra barn ändå. Saker som var kämpiga för några år sedan blir lättare."



Min kommentar:                                                                               

Vilken bra beskrivning av hur man rent praktiskt kravanpassar vardagen för att få det att funka. Nickar igenkännande till det mesta.

Mitt värsta/bästa curl är nog att jag alltid har klätt på alla mina fem barn (tre autistiska, två neurotypiska) utan diskussion, oavsett om vi befunnit oss hemma, på förskolan eller i skolan. Jag drabbades av en insikt där i hemmahallen för sju år sedan, att det var så jag ville göra. Och jag hade inga direkta argument för, det bara kom sig ur den där berömda magkänslan.

”Jisses vilka dömande blickar andra föräldrar har avfyrat i förskole- och skolhallarna.”

Idag vill två av barnen för allt i livet inte ha hjälp av ”morsan” med att klä på sig. En unge vacklar ibland, låt säga att hen vill ha hjälp en gång av tjugo. Men så är det 03:an och 04:an. De är fullt kapabla att klara påklädningen för egen maskin men jag hjälper dem. Jag hjälper dem med att spara deras energi så att det finns någon kvar när de väl kommer till skolan. Och så passar jag på att vara riktigt nära dem och tala om hur fina de är. Just i den stunden har de inga problem med närheten och att jag tar i dem. Win win situation!

   Kram / Emelie

Ibland suger livet











http://meusohana.wordpress.com/2013/11/12/upp-och-ner/


Citat Mamma Z:

 
"Här är jag nu. Likgiltighetens land. Min disktrasa är ett bra språkrör för mig. Min läkare lade huvudet i sina händer i ren förtvivlan hur jag mår nu igen och vad som behöver göras åt det. Hon ville sjukskriva mig men jag hävdar att jag mår bra av att vara på jobbet med, fast inte på full tid. Som det är nu jobbar jag 2-3 dagar i veckan och har Vab på Sam de övriga dagarna. Skall få prova en ny medicin som kan hjälpa mig igenom det som är så tufft igen. Hon frågade om jag kunde åka iväg själv på semester. Kanhända en annan tid men långt ifrån nu. Tyvärr.
... 
Ja ni fina läsare. Det här är mitt liv. Hur är erat?

 
 
 

Min kommentar:                                                                            




03:an har bara varit i skolan sammanlagt fyra veckor den här terminen. Och han kommer inte kunna gå dit något mer innan jullovet. Det måste till en helt ny miljö för att det ska kunna funka. Igår satt vi i möte med ansvarig för elevhälsan, rektor, lärare, psykolog från habiliteringen och en av oss anlitad autismkonsult. Alla var rörande överens om vilken insats som krävs från skolan. Fine! Jag ropar inte hej förrän vi är över ån. Jag tror inte det finns pengar och jag är säker på att det inte finns rätt kompetens att tillgå. Därför har jag valt att i ett tidigt skede göra en anmälan till skolinspektionen, ingen tid att förlora.

Kan ju nämna att psykologen och autismkonsulten inte var överens. Psykologen framhöll åter igen att vanlig inlärningspsykologi är det enda rätta tänket medans autismkonsulten opponerade sig och menade att det är en helt annan femma när det kommer till autistiska personer.

Vi har också satt i gång processen med LSS-insatser. För att vår ansökan om personlig assistans ska behandlas kräver LSS-handläggaren en ADL-bedömning från habiliteringen. Habiliteringen hinner inte med och har satt ner foten, de tänker inte ställa upp förrän det finns skrivet att de måste. Moment 22.

Jag personligen kunde inte låta bli att ta fajten med Jonas Thente på DN om hans blogginlägg: http://blogg.dn.se/bokbloggen/2013/11/03/veckoinventering-v-44/ Ett mailande fram och tillbaka som gav mig en och annan insikt men jag tror inte jag kom någonstans med herr Thente.

Förhöjd puls och svart trasselsudd i magen för jämnan. Ibland suger livet…

Kram <3

Överleva sina barn










http://mammaannorlunda.blogspot.se/2011/07/jag-vill-leva-en-dag-langre-mitt-barn.html

Citat Anne:
"Jag kommer ihåg mina tårar och ångesten som kom då jag för första gången kom på tanken: jag vill leva längre än Anton. Jag minns hur jag i min mans famn snyftade och grät av bara tanken. Det var en ofattbar sorg som vällde fram. Hur kan jag önska något så sjukt? Men jag fann tröst i den bästa av famnar - vi kunde dela på känslan. För han hade precis samma ångest som jag..."




 Min kommentar:                                                                         

Synen av pappa när han sänkte ned urnan med brorsans aska; fullständigt onaturligt och smärtsamt outhärdligt.

Trots den upplevelsen vill jag leva längre än mina tre autistiska killar. Jag bara MÅSTE göra det. Och det har jag pratat vitt och brett om med folk, utan att ens tänka tanken att det skulle vara tabubelagt.

Jag läste en artikel som beskriver varför folk i Grekland och Japan blir särskilt gamla. Den finns alltid i bakhuvudet och tillsammans med en rad andra forskningsrapporter har jag små "hyss" för mig i vardagen, för jag ska baske mig bli minst hundra år.

Tack för att du lyfte frågan. Och som du gör det! Vilket fint sätt att skriva, du har.

Kram / Emelie

Det är jobbigare att inte anpassa!

 











 
Citat Nina:
"Och, det som jag känner är så viktigt att få fram till alla verksamheter, och för den delen anhöriga som har åsikter och tycker det verkar jobbigt med all hänsyn – Det är jobbigare att inte anpassa!"

 Min kommentar:                                                                              



Den ska jag rama in. I guld!